Kulturprojektet Döds dining får studenterna att resonera kring sin egen död
Har du funderat på hur döden smakar? Vilken färg har den? De frågorna, och flera andra, diskuteras när studenter deltar i kultur-möter-akademi-projektet Döds Dining.
En överste och hans maka. En lärarinna. En hel familj Eriksson. Gravstenar så gamla att det knappt går att läsa vem som vilar under. Två harar med vinterpälsen halvt kvar skuttar smidigt mellan gravplats och grusgångar. Kan de som vilar i marken höra deras tassar?
Studenterna går en soundwalk på Norra begravningsplatsen i Östersund. Svartklädda, med hörlurar på och med var sin blomma i handen, går de i sakta mak runt längs gravarna och lyssnar på konstnären Tove Berglunds röst. ”Om du inte värdesätter döden, vad är då livet värt?” frågar hon dem via hörlurarna men inga svar hörs över gravstenarna.
– Det kanske viktigaste med det här projekten är studenterna ska utsättas för saker som skaver, har rektor Anders Fällström sagt om Döds dining.
Och skava verkar det göra. En student ses stryka en tår från ögat. En annan sitter med slutna ögon och uppböjt huvud, stilla lyssnande på Tove Berglunds lugna stämma.
Konstnären Tove Berglund möter deltagande studenter på Bua.
Flera projekt där akademi möter kultur
Det är Anders Fällströms tanke att sammanföra akademi med kultur som ligger bakom studenternas vandring bland gravarna och efterkommande middag på tema döden. Tidigare har civilingenjörsstudenter i Sundsvall samarbetat med teater Västernorrland i konceptet Science & Scenes. Här och nu är det främst sjuksköterske-, psykolog- och socionomstudenter i Östersunds som möter kultur, via döden. Förhoppningen är att de, genom att samtala och reflektera kring döden under kvällen, ska bli bättre rustade i sina framtida yrkesroller.
”Hur vill jag själv dö?” är en annan fråga studenterna får reflektera över när de lite senare går den korta promenaden från begravningsplatsen in till centrala Östersund.
Scenkonsten kan erbjuda särskilda rum
Tove Berglund fick idén till Döds Dining när hon arbetade med ett konstprojekt på tema livshändelser; dop, bröllop och begravning.
– Jag förstod behovet av att närma sig död och begravning och att scenkonsten lånar sig väldigt bra till samtalen. Begravningsriten är ofta kopplad till en sorgeprocess och ofta är det inom trossamfundet som vi pratar om sorg och existentiella frågor. I ett sekulärt samhälle finns inte de rummen och där tror jag att scenkonsten har möjlighet att erbjuda de rummen, säger Tove Berglund.
Just i kväll är rummet i fysisk form på restaurang Bua. En rökfylld, dunkel lokal med en begravningskista uppställd på ett stort bord väntar studenterna efter promenaden. De välkomnas av Tove Berglund som uppmanar dem att fortsätta på det vanitas som är kring kistan på bordet. Samtliga deltagare har tagit med sig något som för dem symboliserar död eller livets förgänglighet. En kotte, en näve jord, en ljusstump och en ultraljudsbild placeras ut kring kistan.
Berättar om att mista sin mamma
Under den ”konstnärligt kurerade” middagen som sedan följer bjuds de deltagande studenterna på mat, tal, samtal och svåra frågeställningar. Första talaren, Fotokonstnären Linnéa Romeling, berättar om upplevelsen att som 12 år gammal förlora sin mamma i cancer.
– Jag förstår tidigt att min sorg inte är välkommen i det här samhället, säger hon och berättar om hur vuxna viker ner blicken när de ser hennes nervösa ögon och sorgsna uttryck strax efter mammans bortgång.
”Är det vår brist på religion som gör att vi har så svårt att tala om sorg?” ”Vilka är ritualerna eller traditionerna som tar vid efter begravningen?” Det är frågor som diskuteras vid borden samtidigt som en ljuvlig tartar serveras som förrätt.
Maten representerar livet och döden
Buas kockar har även de jobbat med temat när de tagit fram kvällens meny. Tartar, rått kött, är kanske kvällens godaste representation av döden, en nässelsoppa med ett kokt ägg färgat i rödbetssaft representerar livet. Dumplings, fyllda med lammkött i en sås av tomat och rödbeta kan man, enligt kocken, kanske se på som tumörer.
Deltagarna äter med bra aptit. På borden står en stor lerklump där de medtagna blommorna har stuckits ned. Blommorna som studenterna bar redan på begravningsplatsen vid kvällens början är enligt instruktionerna de blommor som de kan tänkas ha på sin begravning. Liljor och pioner blandas med granris och björkkvistar med musöron.
Ritualer hjälper hjärtat att slå när någon annans har stannat
Talare två är Mittuniversitetets Karin Jarnqvist, docent i sociologi. Hon har forskat kring begravningsritualer och ceremonier.
– När orden inte räcker till finns ritualerna till hands. Det hjälper hjärtat att slå när det har stannat för någon annan, säger hon.
När hon talat klart ber hon studenterna kring borden att samtala om begravningsriter och resonera kring döden.
Sist ut att tala, innan det är dags att avsluta kvällen med en gravöl, är Talajeh Nasiri, dramatiker som via teaterscenen låter barn möta döden.
Medan gravölen pågår får de som vill provligga de två begravningskistorna som står utställda på restaurangens golv. Det är många som tar chansen, som lägger sig bekvämt tillrätta i den trånga kistan. En tjej korsar armarna bekvämt över bröstet.
– Så här ska jag ligga, säger hon lättsamt medan kamraterna tar bilder.
Några är så bekväma i kistan att de ber om att locket ska läggas på.