Marcus Lauri

Reflektera kring den här aktivitetsveckan, är den viktig och i så fall varför?

Även om jag tror att den här frågan behöver hållas aktuell hela tiden, tror jag att fokuserade insatser som den här är ett bra sätt att aktualisera frågan om förebyggande arbete och ett tillfälle för olika aktörer att komma samman.

Vad är din forskningsinriktning och hur kom det sig att du valde den?

Jag har länge intresserat mig både för hur mäns våld mot kvinnor pratas om och förstås, och hur det hanteras av olika aktörer på området. Det har lett mig i lite olika riktningar och forskningsprojekt.

Det som ursprungligen väckte mitt intresse var hur olika nyhetsrapporteringen såg ut kring två gruppvåldtäkter, det vill säga det fanns helt olika förklaringsmodeller beroende på de inblandades etnicitet och platsen där våldtäkten skedde. När gärningsmännen var svenskar på ett hotellrum tycktes det finnas omständigheter som försköt skulden på offret, medan när gärningsmännen hade utländsk bakgrund och våldtäkten skedde i ett parkeringshus fanns i rapporteringen inga tvivel om deras skuld, och då pratar vi alltså om rapporteringen innan rättegången.

Vad är aktuellt i din forskning just nu?

Vi har nyligen avslutat ett projekt om skyddade boenden för våldsutsatta och hur det fältet förändras, bland annat genom intåget av privata företag som konkurrerar med kvinnojourer om kommunens pengar och sättet att möta de som placeras.

De privata framhåller gärna sitt säkerhetsarbete, medan kvinnojourerna i stället pratar om trygghet.

Det vi har undersökt är framför allt hur idealen skiljer sig mellan de privata företagen och kvinnojourerna. De privata framhåller gärna sitt säkerhetsarbete, medan kvinnojourerna i stället pratar om trygghet. Där den ena pratar om larm, förstärkta dörrar och riskbedömningar pratar den andra om att möta kvinnan med gedigen kunskap om våldet och uppbrottsprocessen i en separatistisk miljö och skapa trygghet på det sättet.

De privata ser det också som att de jobbar på uppdrag av socialtjänsten medan kvinnojourerna jobbar på uppdrag av den våldsutsatta kvinnan. En intressant fråga som vi har väckt, och vill undersöka framgent, är vad socialtjänsten egentligen prioriterar när de ska hitta en lämplig placering. För den prioriteringen kommer verkligen att påverka kvinnojourernas framtid.

Och det jag håller på med nu handlar om rekommendationen att ”våga fråga” alla klienter i socialtjänsten om eventuella erfarenheter av våld i nära relation. Vi är intresserade av vilka antaganden om våld och socialtjänstens roll som ligger bakom en sådan rekommendation och hur den här typen av standardiserat sätt att arbeta med frågan om våld formar det sociala arbetets fokus och möjligheterna att ge den drabbade det stöd som efterfrågas.

Hur ska vi som samhälle bli fri från mäns våld mot kvinnor?

Även om våldets upphörande självklart är målet så tycker jag, i väntan på att den gåtan kan lösas, att det viktigaste är att fundera på hur vi kan förbättra stödet till de som utsätts för våld. Det finns en tendens till att mest vilja prata om att öka straffet för förövarna och, förutom att det inte har någon förebyggande effekt, så flyttar det samtalet och resurserna bort från de som utsätts.