”Vill man kommunicera effektivt så måste man göra det begripligt”

– En viktig del i ta sig an den här uppgiften är att bli bättre på att säga ja till förfrågningar från medierna. Många tänker nog att de bara ska svara på frågor som gäller det de själva forskar om, men jag tycker inte det. Frågorna från journalisterna är ofta inte på den nivån, utan mer på en undervisande nivå. Ofta när man ägnar sig åt tredje uppgiften befinner man sig i ett gränsland mellan forskning och undervisning. Så när jag får frågor som inte direkt rör min forskning svarar jag ofta ja till att delta ändå, om jag behärskar ämnet så pass väl att jag kan räta ut journalistens frågetecken. Man kan också betrakta sig själv lite som en växeltelefonist, och hänvisa till forskare med rätt kompetens för frågan, om det är något man själv inte behärskar.

Så du menar att man hellre ska tacka ja än nej till att medverka i medierna?

– Ja, om det man har att säga kan tillföra något till samhällsdebatten. Man kan ställa sig den frågan, om debatten blir mer informerad och nyanserad av att jag medverkar, eller om jag säger nej.

Hur ser du på din roll som forskare i samhällsdebatten?

– Det kanske låter lite förmätet, men jag tycker att man som forskare har en moralisk skyldighet att bidra. För att bra samtal ska kunna föras så behövs det input från forskningen. Och vår forskning är trots allt betalad av skattebetalarna. Men det är klart, handlar det om ett ämne som man känner att man inte alls behärskar ska man tacka nej. Men då kan man som sagt agera växeltelefonist istället. Det kan förstås vara svårt att hinna med, även om vi ska göra det. Själv lägger jag mer tid på det än vad jag har betalt för, men det är för att jag tycker det är så roligt. Men man kan också söka forskningskommunikationspengar, och på så sätt frigöra mer tid.

Varför tror du att många forskare tackar nej till att delta i medierna?

– Dels så tror jag at det är en känsla av tappa kontrollen när man ger sina ord till någon annan. Dels så tror jag att det är en träningssak. Det kan kännas jobbigt när man inte är van, men ju mer man gör det desto enklare bli det. Det kan också handla om rädsla för att journalisterna ska ställa en mot väggen. Min erfarenhet säger dock att det aldrig sker, vi är ju inga politiker som ska granskas på det sättet, utan de vill ta del av vår kunskap och hjälp att förstå olika fenomen i samhället. Det man kan göra är att be om frågorna i förväg, be att få läsa citaten efteråt, eller be om att få börja om, om det blir fel under en inspelning. Det är aldrig några problem att få göra det. Journalisterna vill också att det ska bli rätt, så ingen kommer att neka till detta. De är inte ute efter att sätta dit en. Dessutom brukar de vara tacksamma för tips på bättre frågor, för oftast har de ju inte specialkunskap om ämnet utan är allmänreportrar. Handlar det om livesändningar är det förstås en annan sak, då gäller det att komma förberedd, så det tar längre tid.

Sofies hetaste tips

• Våga tacka ja, även om det inte är exakt en fråga du själv forskat om.
• Tänk undervisning istället för forskning, att du har en A-kurs framför dig. Vill man kommunicera effektivt så måste man göra det begripligt.
• Bolla med någon annan. Vi är ju några stycken som varit med en hel del och därför har stor medievana, så den som känner sig osäker får gärna prata med någon av oss. Så gjorde jag när jag började framträda i medierna, jag hade min mentor som jag vände mig till. Då kan man bolla beslut om man ska tacka ja eller nej eller få tips på hur man kan förbereda sig.